SportAdmin använder Cookies för att förbättra din användarupplevelse. Genom att klicka på Jag Godkänner tillåter du detta. Här kan du läsa mer om cookies och hur SportAdmin använder dem.
ÖCKERÖ IF
HJÄRTA, RESPEKT & SAMMANHÅLLNING

Så här började det....

Den 18 november 1935 beslutades att föreningen skulle heta Öckerö Idrottsförening eftersom det fanns färdigtryckta medlemskort med detta namn efter den föregående föreningen som levde mellan åren 1925 - 1930.

 

Återblick 1935 - 1955

Artikeln är hämtad från ÖIF:s jubileumsskrift.

Då Öckerö IF nu går mot att fira 20 -års jubileum, och jag därför blivit ombedd av idrottskamrater att skriva ned något från den första tiden i ÖIF:s historia, gör jag det med verklig glädje. Jag hoppas emellertid att läsaren inte har allt för stora fordringar på mitt författarskap, och att jag i tydligaste mån får fram något av denna min lilla artikel.

Jag kommer så väl ihåg våren 1935, då jag flyttade till Öckerö från Björkö. Den sommaren anslöt jag mig till Hönö IS , men min tanke var från första början, att vi även skulle kunna få en idrottsklubb på Öckerö. Där fanns ju en stor ungdomskara , som tyckte om idrott, men det var kanske så, att det fattades ledare, och inom idrotten spelar ledarskapet en mycket betydelsefull roll. Denna sommar gjordes en hel del ansatser för att bilda en idrottsklubb, och det första hoppstället som Gregor tillverkade, och som vi använde och tränade med på "Lokalbacken" var, vad jag kan minnas det första redskapet. Det var ju en god start för en idrottsförening.

I alla fall, den sommaren svann sin färde, som alla somrar gör, men tanken på föreningen var bestående. I alla de ungas sinne var en brinnande tanke och vilja för att få den blivande föreningen till stånd.

Så kom hösten och stormarna började ryta bland de bohuslänska skären, och som alla skärgårdsbor vet, så är det en tid då allt faller i dvala ifråga om frilufsliv och utomhussport. Men i november, en söndag, samlades vi i Godtemplarlokalen, ett tjugotal ungdomar. Efter ett föredrag av den nu borgångne folkskolläraren W. Wiald från Hönö om idrott och idrottsutövare, bildades den nu 20-åriga föreningen.

Vi var på förhand medvetna om att det skulle svårt att få någon plats där vi skulle kunna få utöva vår idrott. Men ungdom och styrka kan bryta berg.

Då jag kom som föreningens förste ordförande hade att ta hand om en del av föreningens affärer och framåtskridande, tog jag detta på allvar, och genom ett gott medarbetsskap från de övriga styrelsemedlemmararna började vi strax sondera terrängen för att försöka skaffa en plats för vårt idrottsutövande. Detta var ju inget lätt företag, och som många av oss minns, så hade vi en hård vinter att gå till mötes, och våra anstängningar syntes ibland förgäves. Som alla vet så har det funnits något reserverat för allt som är nytt hos folk, och det skall i sanningens namn sägas att vi var betraktade med oblida ögon av alla som var motståndare till idrotten. Men vi gav inte tappt. Vi hade platser på förslag, men vart vi kom och gjorde oss underrättade om vi kunde få arrendera platsen, fick vi svaret, att där var "det bästa bedet för kora".

Jag vill i detta sammanhang ge en eloge till Per Olsson och till den nu borgångne Johan Andersson för deras hjälp och intresse. De var alltid på vår sida, och såg saken från en ungdomlig synpunkt. Det var genom deras medarbetsskap som vi till slut fick den plats där vår nuvarande idrottsplats "Långesand" är belägen.

Då vi nu hade en plats att försöka få i någorlunda ordning, så vill jag ge mitt erkännande till alla som var med och arbetade och gjorde vad de kunde för att få platsen i bästa skick.

Sedan har den ju förbättrats med åren, och jag tror att alla vill ge den aldrig sinande viljan Gregor det högsta betyg, och om någon är värd ett "Svenskt mästerskap för idrottens främjande", så kan väl ingen vara mera berättigad till denna utmärkelse än han.

Så har ju tiden gått, framgångar och besvikelser har växlat, men för den som har haft chans att fått vara med och tävlat om platserna har ett outplånligt angenämt minne etsat sig in.

Under dessa 20 år har mycket förändrats, och när vi nu ser tillbaka, så är det väl en hel del mörka skuggor som skymtar i fjärran, och många är de, som lämnat idrottsplatsen för alltid. Men den tid då de var med, tror jag de hade en stor vederkvickelse och ett angenämt utbyte av idrottslivet. Så vill även den kommande generationen, hoppas jag, föra idrottens standar och kämpa för den rätta andan inom idrotten.

Då jag här från U.S.A blickar tillbaka och skriver dessa rader, är det som om tiden är tillbaka igen till de första åren, och jag skulle gärna vilja vara med nu när ÖIF går att fira sitt 20-års jubileum. Jag vill på alla sätt önska 20-åringen ett framgångsrikt fortbestående, och hoppas att klubben kommer att gå en lycklig framtid till mötes.